2004-12-08 - 10:31 p.m.

Du, alldeles intill. Så nära att jag inte kan låta bli att låta handen snudda.... kanske inte alls på sin plats, kanske inte rätt alls... men jag kan inte låta bli. Fastän så länge sedan nu. Vet inte längre vilka regler som gäller. Men du, så nära, och en längtan så stark att det värker. Lika stark nu som då. Kanske starkare än någonsin. Om än kanske inte lika sann. Kanske bara en längtan efter något bekant och hemtamt. Något som, om så bara för en kort sekund, fick mig att få saker och ting falla på sin rätta plats. Om så bara för en kort sekund. För det är så många sanningar som kommit på sin kant... inget verkar stämma överens med verkligheten och du, som är en av få som jag tvivlat på, har inte längre någon självklar plats. Fastän det låter så kluvet och konstigt och jag inte har någon vettig förklaring alls. Mer än att jag står och balanserar på kanten till något stort och skrämmande som tar allt större plats.
Mitt liv upp och ned. Vet varken ut eller in. Finner inget som får mig att kämpa. Inget som får mig att ge upp. Vilsnare än någonsin. Om någon ville ge mig en fingervisning, en skylt mot rätt färdriktning, vore jag djupt tacksam.
Hela jag är upp och ned. Min bekantskap med Vera försvann i en hundradels sekund på grund av något ”inte-väsentligt-alls”. Och kanske borde jag ringa och säga förlåt eller säga att allt fick så orimliga proportioner och ”Du, vi kan väl börja om!” Men jag känner att jag har sugit och svalt och utplånat mig själv så länge nu... och det har egentligen inte alls med Vera att göra fastän massor med henne att göra ändå. Hon är ett av alla ”jag förringar mig själv och gör alla andra nöjda och glada”. Mitt i bråket sa jag till någon ”helt annan” att ”Jag har inte behövt henne förut och behöver henne inte nu heller”. Och precis så är det. Jag vill inte förlora min vänskap till Vera men inte heller behålla den till vilket pris som helst. Det är mycket tankar. Allt får inte plats här och nu. Men mycket händer nu. Utanför mig. Inom mig. En del som jag tolkat det till det sämre men efter närmre eftertanke tror jag, alltmer,till det bättre. Ingen mår bra av att utplåna sig själv. Jag har gjort det förut. Brutit upp. Att bryta upp från den man har barn med är bra mycket större än att bryta upp från arbete och vänner. Eller? Vilket är egentligen störst? Spelar kanske inte någon större roll. Men förändringarnas tid är här. Allt ändras. Det är dags för förändring. Förhoppningsvis blir det till det bättre.