B I R G I T     J O N S O N S     D A G B O K


Men det salta som stiger i öga och mun är tecken på liv,
är det djupa som stiger till ytan,
så låt det stiga ... stillhet finns nära intill.   (A Smith)








2007-06-02 - 1:56 a.m.

De senaste inläggen, senaste åren, har allt kretsat kringa mamma. Så mycket att jag själv kan spy på det. Men det går inte att komma ifrån att det just nu är maj och den 25:e dog hon ju. För fem år sedan. Och det är helt sjukt hur fort tiden går.
Vad jag lärt mig med åren, inte bara med mammas bortgång utan även med mor- och farföräldrars och nära vänners bortgång, är att år inte läker.. men åren lär en att leva med sorgen. Den blir liksom en del av en. Lika stor som förut men lättare att bära.
Men visst, bara syrénen i sig får det att värka i hjärtat. Även om jag kan tycka att maj blivit lättare att leva med.

Vi åker på semester nu. Jag och Sanne och alla barnen. Ska bli så fruktansvärt skönt. Jag känner mig utarbetad och less. Samtidigt tycker jag det mesta med mitt arbete är spännande. Det är jobbarkompisarna jag stör mig på. Vi är en liten klick som inte är ”tanter”. Fikat kan vara rena döden på min arbetsplats. Jag brukar roa mig ibland med att ropa något och hoppa eller slå ut med armarna när jag kommer in i fikarummet. Vad som helst som får vem som helst att rycka till, om ens bara så lite, lite...

Jag SMS:ade till Rosa, mina jobbarkompis, att jag skulle tänka på henne när jag sitter under ett parasoll på stranden. Hon sa hon skulle göra desamma, vid den ”trevliga” fikarasten. Jo då, vi är några allierade.





 
Diaryland

Toppensidor
<<< bakåt - framåt >>>